Ja denna vecka har verkligen gått i kämpandets tecken...Den plötsliga hunger som jag har känt varje dag sedan i måndags är en gåta varför. Jag ansåg ju att jag verkligen hade nått långt och kroppen hade kommit över den där hungern och suget men icke...Sjutton vad jag kämpar!! Jag ser både stora godis- och matberg framför mig vissa timmar på dygnet och det är verkligen tur att jag har jobbat några kvällar denna veckan så jag har kunnit tänka på något annat ett tag. Min yrsel är något bättre då jag verkligen kämpar även med att dricka tillräckligt med vatten och även detta har varit en utmaning denna vecka.
Jag har dock aldrig tänkt tanken att bryta för jag har verkligen målet framför mig och jag ska verkligen fixa detta. Den 28 oktober var det 2 år sedan jag slutade röka och den dagen för två år sedan kommer jag ihåg som den var igår. Jag satt framför TV:n och tittade på cancer galan och grät i ca 1,5 timma. Sedan gick jag och hämtade mina cigaretter och tändare och slängde dom i slasken. Jag tog upp slaskpåsen och knöt ihop den och gick vidare ut till det stora soprummet för att slänga min knutna sopsäck innehållande mina cigaretter som hade varit min allra bästa vän i ca 35 år...Den vän som jag hade i vått och torrt. Den vän som jag hade tagit till när jag hade varit ledsen, arg, glad eller oavsett hur min kropp hade reagerat så tog jag till cigaretterna. Detta slängde jag iväg och jag kände mig fri.
Nu 2 år senare håller jag också på med att göra mig fri från mitt andra missbruk. Mat och godis missbruket.
Ja om vi ska vara ärliga det så är det ju faktiskt ett missbruk. Det måste ju vara det om man utsätter sin kropp för den fara som jag gjorde. Men skam den som ger sig. REAGERA, KONSTATERA och AGERA!!!
Hur många gånger har jag inte sagt dessa ord om och om igen. Denna vecka är så hård...hoppas att det vänder snart. Känslorna blir många och humöret kommer "på svaj". Det som verkligen räddade mig idag var de tre fantastiska timmar som jag satt och pratade med mina två av mina underbara vänner. I 3 timmar satt vi och rensade våra huvuden ihop och detta är så skönt! Jag märkte på mig själv när jag gick hem att jag mådde så mycket bättre och dessa vänner fyller på med energi och kraft.
Jag måste hela tiden återberätta för mig själv varför jag utsätter mig själv för dessa 12 veckor. Jag vill bli fri från ohälsan och känna mig hel, lättare, frisk...Jag har i all bedrövelse provat gamla kläder och detta blev en ljusning just den dagen men timman efter så kom det där omänskliga suget igen...mat...godis...
Nu måste jag ju dock tänka på att det som jag ansåg som gott innan jag började denna VLCD period kanske inte alls är gott när jag sedan ska börja äta igen. Nu har jag faktiskt ingen lust att äta det där dåliga när man en gång för alla har kämpat dessa 12 veckor av helvete...ni förstår ju av all denna negativitet att: JAG KÄMPAR DENNA VECKA!
Det är dock så skönt att få skriva av sig allt för jag får en tidsfrist under tiden då jag faktiskt inte känner den där hungern för jag är fullt upptagen med att skriva :)
Nu väntar sängen och sova...jag önskar med hela mitt hjärta och kropp att morgondagen ska vara bättre.
På återseende :)
Kram Ingela
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar